Tiden efter förlossningen – därför var det så oväntat tufft

Senaste numret av Topphälsa är ute nu. Där pratar vi en del om det här med kroppen efter en graviditet. Hur tufft det kan vara. Att inte känna igen sin egen kropp och att ha ett enormt tålamod. Så är det inte för alla, men för vissa. Har insett att det är ett lotteri, ett genlotteri, och att alla har en unik upplevelse. Precis som allt gällande en graviditet.  


Ni får gärna dela med er om hur er lott föll ut där? Nyfiken på just det här. Tillbaka i jeansen efter två veckor, eller efter ett års slit? Kanske lära sig leva med en på många sätt “ny” kropp? 


Här – Träning i nionde månaden med Mia! 

För mig var det det ett års slit och även det faktum att lära sig leva med en delvis ny kropp. Kontentan är ju förstås att allt ska kännas okej, oavsett hur ens egen kropp reagerar. Men jag trodde i min enfald att allt skulle kicka tillbaka ganska snabbt… Jag hade inte så mycket krämpor och kunde träna fram till vecka 38 och kände mig i bra form hela vägen i mål. Gick upp en sådär 12-13 kg och var allmänt pigg. Så kanske var det just det faktum att kroppen fixade själva graviditeten bra som jag trodde den skulle samarbeta även efter Eltons ankomst. 
Så blev icke fallet. Första två månaderna gick jag snarare upp i vikt, som om kroppen och hormonerna inte alls var inställda på någon nedgång. Promenader, lugn återställande träning, är ju det som gäller i början, och så ska det vara, men tufft mentalt när man känner att styrkan är som bortblåst. 

Sedan ska jag inte sticka under stolen med att alla kommentarer före som löd “äh det där försvinner med amningen” , “kilona bara rinner av sen” “förlossningen är som ett maraton, de flesta gravidkilon försvann på BB” ringde ganska starkt i öronen när månaderna började gå och ingenting hände. Jag önskar att jag hört fler varierade berättelser och mer varit inställd på att kroppen kan ta tid på sig, “please be patient”… Liksom. 

Har man många träningstimmar i bagaget och är van att snabbt få resultat av träning, nu tänker jag främst styrkemässigt, och helt plötsligt så är responsen typ noll, då kan det vara frustrerande och så var fallet för mig. Samtidigt så har ju maskineriet producerat den mest avancerade produkt man kan tänka sig, så inte konstigt om det blir lite gnissel. 

Delar med mig av dessa tankar eftersom jag själv nog behövt tänka dom lite oftare än vad jag gjorde där i början.

Ett år tog det för mig att känna likvärdig styrka i kroppen och faktiskt komma i mina “pre pregnancy” kjolar. Dessutom krävdes även riktigt hård träning, sådan som faktiskt inte är läge att utföra den första tiden. Fick väldigt mycket hjälp med återuppbyggande träning av min svägerska, som även är en superutbildad PT, Mia Rodhborn. (Rekommenderas varmt) 

Och sen körde jag och Sabina Dufberg specialpass i Biggest Losers regi med hård träning. Min kropp är van att få ganska mörbultande pass efter 30 år av frekvent träning och kräver nog det för att svara också. Det är min lott. Vill passa på att poängtera att detta inte handlar om att pressa sig tillbaka till en viss storlek utan att känna sig lite som sig själv igen, det vill säga ha en stark kropp som orkar utföra allt det som ett småbarnsliv kräver. 

Här har ni några av våra pass: (OBS dessa kördes alltså först tio månader efter förlossning) 

Såhär startade vi: 

Efter ca 8 veckor såg samma pass ut såhär: 

/ Anna 

P.S 17 månader efter förlossningen funkar det fint att balansera på en Palm.  

Turkosa frossan fortsätter

Vi fortsätter utforska vår lilla ö. 4km kommer man upp i om man går ett varv. Att kunna göra detta halvspringandes helt barfota diggas starkt av vår minsta familjemedlem. Här är några fler bilder från vyer man knappt trodde fanns på riktigt. 


Familjetid är lika med aktiv tid, så lyxigt att ibland få lite “Me time” också. Det vill säga det som för det mesta blir sovtid, men nån minut soltid klämmer vi in också.

Min kompis och stylist Isabelle Håwi har designat denna baddräkt som diggas starkt! Lagunswim heter märket, för er som undrar. 

/ Anna -njuter som bara den

En frukost man gärna har på näthinnan i snöslasket

En frukostvy man sent kommer glömma. Vi tänker att vi tankar järnet och försöker ha kvar på näthinnan så gott det går när vinteroverall ska på och vagn dras i snöslask. För den tiden kommer ju, det vet man. 

Nu kör vi pannkaksfrossa samtidigt som Elton kan kika över axeln efter färgglada bjässar i vattnet. 


/ Anna – fortfarande mer än såld på detta örike

Himmelriket Maldiverna – bildspecial


Börjar med att be om ursäkt om bildflödet känns oförskämt härligt såhär i ett grått november. Det råkat bara vara så att det på alla sätt känns oförskämt vacker. 

Nästan svårt att greppa. För att vara helt ärlig så är det många resmål som bleknar i jämförelse med detta. Även om det mulnar till eller kommer en regnskur (fortf regnperiod fram till slutet av december) så är färgerna nästintill oförklarligt starka. 

Tänkt ta er med på en rundtur på denna lilla atoll. För er som inte känner att det är som en käftsmäll i novemberrusket. Känsliga varnas härmed. 

Så vi börjar i denna ände. Som det kan se ut i ösregn. Elton har svårt att slita blicken..


Såhär kan man också vakna upp…


…och sen vill man aldrig mer vakna upp någon annanstans… 

Endast sandvägat och übergrön vegetation.

Picture perfect får en ny innebörd med denna bakgrund. Bortse från ett försök till pose från mamman på bilden. 

Ingen tristess för en ettåring. Här finns sååå mycket att utforska.


Det bästa av allt – att få nakenbada helt själv på en sanslöst vacker strandremsa. 

/ Anna – känner sig oförskämt bortskämd med alla vyer. 

Ett galet dygn på väg till paradiset.

Smått surrealistisk känsla att försöka ta in vart vi befinner oss i nuläget. En fotbollsgala i Globen kräver 110 procent fokus så då går det inte att vara någon annanstans i huvudet än just där. Så jag började verkligen inte tänka på vad som skulle ske dagen efter, förrän precis dagen efter:) 

Vi såg en lucka i vår “familjekalender” direkt efter och tänkte äh vi tar chansen och sticker. Så med riktigt kort framförhållning, dvs för mindre än en vecka sedan bokade vi en resa till Maldiverna. Ett drömresmål i våra huvuden sen en lång tid tillbaka och definitivt på någon form av “bucket list”.

Och här är vi nu efter någon som känns som ett galet dygn. Häng med, om ni pallar.

På Arlanda runt lunchtid med en piggare pappa än mamma, om vi säger så. 

Och nej, jag hann inte reda ut den superavancerade frisyren från galan så den prioriterades bort till förmån för att få med alla pinaler. Vilket ledde till att scannern i säkerhetskontrollen gjorde utslag och frisyren tvingades till grov genomsökning… tydligen ett bra sätt att gömma saker på… 

Skönast resa av oss alla hade den yngsta. Somnade “like a boss”. 

Den tredje flighten, helt klart den mest exotiska. Seaplane premiär för alla.

 

Och såhär känns det att landa på maldiviskt vatten: 


Så nu är vi alltså här: 


På en atoll som heter South Ari Atoll. Ett resort vid namn Lux South Ari Atoll och vi är typ chockade över alla färger. Hjärnan har liksom inte riktigt hunnit med. Sanslöst vackert iaf. Och Elton har redan avverkat ett gäng “Ronja och Birk” -skrik av lycka medan sanden utforskas i sprintertakt. Så ja, vi får vår vardagsmotion per automatik. 
Mer bilder kommer här de närmsta dagarna. Hoppas ni står ut:)

Några frågor om Maldiverna? Just hit me:

/ Anna