Livets värsta natt…

Ett steg fram och två tillbaka. Så kändes det den natten när paniken kom krypande. För det gör den när man sitter med sin tvåmånaders i famnen som kippar efter andan. Maktlöshet, rädsla och förtvivlan blandat med en massa eget adrenalin där man känner att man skulle kunna gå genom eld för sitt barn. Min “eld” där och då var att med hjälp av all vårdpersonal försöka hitta olika lösningar som skulle underlätta. Men när man känner att även sköterskorna stundtals också kände lite förtvivlan då blir man rädd på riktigt och de där otänkbara tankarna kryper fram… Tänk om.. det inte går vägen…

Snacka om att ingenting annat än att få hem ett friskt barn spelar roll då.

Efter en hel natts kämpande för lillebror och försök på massa olika lösningar av vårdpersonal, en konstaterad öroninflammation på köpet, smärtlindring och en massa buffande i högläge kom äntligen en specialistläkare till räddning. Runt 06 avlägsnade vi den “grimma” som försett vår bebis med fuktig gas samt tog bort sonden vilket fick till följd att koagulerat blod följde med ut. Troligtvis del av det som proppade igen de där små luftvägarna ytterligare. Att se sin bebis bli helt lugn efter ett tiotal timmars kämpande är en obeskrivlig lättnad.

Efter denna hemska natt har det dock vänt och vi vågar börja tänka att vi har det värsta bakom oss.

En uppmaning kommer dock här på nytt – alla bebisföräldrar stay out of RS!

Läs om vår kommentarspolicy