Det absolut mest tragiska med alla berättelser under #metoo

Hade det funnits en omvänd hashtag under parollen #didnothappentome så hade antalet inlägg troligtvis varit lätträknade. Nej, det är inte många som blivit besparade. Tyvärr. Eller tyvärr och tyvärr, det behövs givetvis ett starkare ordval för denna insikt. Det är överjävligt tragiskt och fullkomligt oacceptabelt.

En kvinnas kropp är ingen allemansrätt. Oavsett om den innehåller några glas vin, en urringad topp, en bikini eller vilken anledning man än försöker hitta för att rättfärdiga oacceptabla närmanden. Nej är och förblir nej.

Jag ska villigt erkänna att i den kontext som präglade min tid som tonåring, och de första trevande åren som ung vuxen, så tänkte jag att “man får liksom räkna med en klapp på rumpan, lätt tafsande på krogen, män som tar sig friheter i trånga miljöer”. Det var nog inte förrän i 25:års åldern det verkligen gick upp för mig att nej, tusan heller att det är det minsta okej. Att jag först då bemötte oacceptabla beteenden som sig bör.

Med en egen son på två år är min och min mans viktigaste uppgift i livet att lära honom vad respekt är. Vad som alltid ska respekteras. Vad som aldrig är acceptabelt. Vårt livs viktigaste uppgift som sagt.

/Anna – beklämd och brydd över magnituden på ett fullkomligt oacceptabelt beteende.

Läs om vår kommentarspolicy