When you’re leaving on a sea plane…

Jo, lite ljuv musik är det allt att lyfta och landa på vattnet. (Iaf så länge ettåringens öron inte strejkar) Dessutom ett äventyr i sig som gör att det inte känns lika hopplöst att lämna barfotaparadiset bakom sig, även om det nästan kom en skvätt från ögat när den supervänliga personalen lärde Elton att vinka av planet. 

Såhär är det iaf att lyfta med ett sjöflygplan. 

I bildform såg resan ut såhär.

Ready for take off.

Hörselskydd och flaska för att minska på örontrycket är givna assessoarer för en ettåring.


Här vinkar personalen i land ett flyg för att sedan vinka av oss. 

Från ovan kan det se ut såhär:


Otroligt häftig att flyga över reven. 

Lite mer kaos vid landning då Elton flaskvägrade och fick ont i öronen… därav ingen dokumentation förrän efter avstigning. På sjöflygplansflygplatsen. Bara en sån sak. 


OBS – fullständiga restips författas i dagsläget och kommer publiceras här inom kort. 

/ Anna – som tro det eller ej känner sig redo för adventsmys 

Catch me if you can…

Aldrig gå. Alltid springa. Livet med en ett och ett halvåring. Någon som känner igen sig? 

På en stor sandstrand så är det ju ganska härligt, men det finns ju platser där det känns som att man räddar livet på dom små liven en gång i sekunden. Och visst blir det ett träningspass per automatik för de jagande föräldrarna. Med ett betydligt högre adrenalinpåslag.

Såhär blev hår “After beach-jakt” häromdagen:


Kul men påfrestande. Dock i en sanslöst vacker miljö. 

Här är man ju ständigt nära vatten vilket i sig kan intensifiera jakten. Så även i morse. 


Vacker miljö även här, även om det enda man ser i stunden är små rappa ben som kan finta en morsa värre än en Leo Messi. 

Nu börjar det dra ihop sig mot hemfärd. Kommer lite tips och trix för den som vill ta sig hit till detta paradisiska örike.

/ Anna – njuter in i det sista​​

Mitt i ett vykort

Nej det känns fortfarande ganska overkligt. Kan det verkligen se ut såhär, utan filter? Nästan lite Truman Show över det hela eller som om man bara väntar på att avlägsna sina VR-glasögon och kliva ut ur ett superphotoshoppat vykort. Men nej, it’s real ! Här har ni lite mer postcardperfectness i sin rätta bemärkelse. 


/ Anna – to be continued

Tiden efter förlossningen – därför var det så oväntat tufft

Senaste numret av Topphälsa är ute nu. Där pratar vi en del om det här med kroppen efter en graviditet. Hur tufft det kan vara. Att inte känna igen sin egen kropp och att ha ett enormt tålamod. Så är det inte för alla, men för vissa. Har insett att det är ett lotteri, ett genlotteri, och att alla har en unik upplevelse. Precis som allt gällande en graviditet.  


Ni får gärna dela med er om hur er lott föll ut där? Nyfiken på just det här. Tillbaka i jeansen efter två veckor, eller efter ett års slit? Kanske lära sig leva med en på många sätt “ny” kropp? 


Här – Träning i nionde månaden med Mia! 

För mig var det det ett års slit och även det faktum att lära sig leva med en delvis ny kropp. Kontentan är ju förstås att allt ska kännas okej, oavsett hur ens egen kropp reagerar. Men jag trodde i min enfald att allt skulle kicka tillbaka ganska snabbt… Jag hade inte så mycket krämpor och kunde träna fram till vecka 38 och kände mig i bra form hela vägen i mål. Gick upp en sådär 12-13 kg och var allmänt pigg. Så kanske var det just det faktum att kroppen fixade själva graviditeten bra som jag trodde den skulle samarbeta även efter Eltons ankomst. 
Så blev icke fallet. Första två månaderna gick jag snarare upp i vikt, som om kroppen och hormonerna inte alls var inställda på någon nedgång. Promenader, lugn återställande träning, är ju det som gäller i början, och så ska det vara, men tufft mentalt när man känner att styrkan är som bortblåst. 

Sedan ska jag inte sticka under stolen med att alla kommentarer före som löd “äh det där försvinner med amningen” , “kilona bara rinner av sen” “förlossningen är som ett maraton, de flesta gravidkilon försvann på BB” ringde ganska starkt i öronen när månaderna började gå och ingenting hände. Jag önskar att jag hört fler varierade berättelser och mer varit inställd på att kroppen kan ta tid på sig, “please be patient”… Liksom. 

Har man många träningstimmar i bagaget och är van att snabbt få resultat av träning, nu tänker jag främst styrkemässigt, och helt plötsligt så är responsen typ noll, då kan det vara frustrerande och så var fallet för mig. Samtidigt så har ju maskineriet producerat den mest avancerade produkt man kan tänka sig, så inte konstigt om det blir lite gnissel. 

Delar med mig av dessa tankar eftersom jag själv nog behövt tänka dom lite oftare än vad jag gjorde där i början.

Ett år tog det för mig att känna likvärdig styrka i kroppen och faktiskt komma i mina “pre pregnancy” kjolar. Dessutom krävdes även riktigt hård träning, sådan som faktiskt inte är läge att utföra den första tiden. Fick väldigt mycket hjälp med återuppbyggande träning av min svägerska, som även är en superutbildad PT, Mia Rodhborn. (Rekommenderas varmt) 

Och sen körde jag och Sabina Dufberg specialpass i Biggest Losers regi med hård träning. Min kropp är van att få ganska mörbultande pass efter 30 år av frekvent träning och kräver nog det för att svara också. Det är min lott. Vill passa på att poängtera att detta inte handlar om att pressa sig tillbaka till en viss storlek utan att känna sig lite som sig själv igen, det vill säga ha en stark kropp som orkar utföra allt det som ett småbarnsliv kräver. 

Här har ni några av våra pass: (OBS dessa kördes alltså först tio månader efter förlossning) 

Såhär startade vi: 

Efter ca 8 veckor såg samma pass ut såhär: 

/ Anna 

P.S 17 månader efter förlossningen funkar det fint att balansera på en Palm.  

Turkosa frossan fortsätter

Vi fortsätter utforska vår lilla ö. 4km kommer man upp i om man går ett varv. Att kunna göra detta halvspringandes helt barfota diggas starkt av vår minsta familjemedlem. Här är några fler bilder från vyer man knappt trodde fanns på riktigt. 


Familjetid är lika med aktiv tid, så lyxigt att ibland få lite “Me time” också. Det vill säga det som för det mesta blir sovtid, men nån minut soltid klämmer vi in också.

Min kompis och stylist Isabelle Håwi har designat denna baddräkt som diggas starkt! Lagunswim heter märket, för er som undrar. 

/ Anna -njuter som bara den