Inskriven som ”Gosse” utskriven som…

…Lionel Lio Brolin Rodhborn. Jo, nu har vår kämpe fått ett namn. Vi klarade deadline (3 månader) med lite marginal tom. Men det viktigaste är förstås att vi är utskrivna från Sjukhuset och att lilla “Lio” mår bättre.

Återigen tack för all empati.

Och tack för alla namnförslag som strömmat in.

Skickar med det viktigaste budskapet till alla bebisföräldrar. Kämpar er bebis med andningen eller äter dåligt – sök vård. Hellre en gång för mycket än för lite. Har ju så smått börjat sjunka in att vår Lio kanske inte klarat sig utan vård…

I nyhetsmorgon från i morse

Och Såhär sa barnläkaren i morgonens nyhetsmorgon.

Livets värsta natt…

Ett steg fram och två tillbaka. Så kändes det den natten när paniken kom krypande. För det gör den när man sitter med sin tvåmånaders i famnen som kippar efter andan. Maktlöshet, rädsla och förtvivlan blandat med en massa eget adrenalin där man känner att man skulle kunna gå genom eld för sitt barn. Min “eld” där och då var att med hjälp av all vårdpersonal försöka hitta olika lösningar som skulle underlätta. Men när man känner att även sköterskorna stundtals också kände lite förtvivlan då blir man rädd på riktigt och de där otänkbara tankarna kryper fram… Tänk om.. det inte går vägen…

Snacka om att ingenting annat än att få hem ett friskt barn spelar roll då.

Efter en hel natts kämpande för lillebror och försök på massa olika lösningar av vårdpersonal, en konstaterad öroninflammation på köpet, smärtlindring och en massa buffande i högläge kom äntligen en specialistläkare till räddning. Runt 06 avlägsnade vi den “grimma” som försett vår bebis med fuktig gas samt tog bort sonden vilket fick till följd att koagulerat blod följde med ut. Troligtvis del av det som proppade igen de där små luftvägarna ytterligare. Att se sin bebis bli helt lugn efter ett tiotal timmars kämpande är en obeskrivlig lättnad.

Efter denna hemska natt har det dock vänt och vi vågar börja tänka att vi har det värsta bakom oss.

En uppmaning kommer dock här på nytt – alla bebisföräldrar stay out of RS!

Avgörande beslut tack vare er

Ibland är man extra tacksam över att ha direktkontakt med så många härliga och kloka “instavänner” där ute. Man kan snacka om troll och trolltrådar, hat som frodas osv. Men när man snabbt kan dela erfarenheter och därmed snabbt få det bekräftat att man inte är ensam “därute” så kan man ju dessutom få en indikation på om man är inne på rätt spår eller ej. Här är ett exempel på när jag diggar “insta” lite extra mycket.

När vi först nåddes av besked om RS-virus på tvåmånaders bebis fick vi åka hem med en inhalator och ord som “blir det värre – kom in” “vi har alltid öppet hus” “hellre en gång för mycket än för lite” – frikostiga inviter om att återvända ändå.

Men efter att ha läst samtliga av era RS-historier så hjälpte det oss verkligen på traven att på nytt uppsöka akuten. Att iaf aldrig tveka. Eftersom de flesta vittnade om att det krävdes en relativ lång sjukhusvistelse så kändes det ännu mer övertygande att åka in igen. Och dessutom lugnade alla era erfarenheter oss i samma sekund vi fick besked om att bli inlagda. Mer än känsla av att det är ju såhär “det går till”.

Givetvis så finns det grader på detta virus, och som jag förstått det så är det främst riktigt små som drabbas så hårt så man behöver vård. Nu är ju jag endast en lekman i ärendet – Expertis ska alltid konsulteras. Men jag tackar alla er en extra gång för att ni varit så frikostiga och delat med er.

Och förstås, enormt stort tack för all omtanke ni alla visat för “lillebror” – vi är överväldigade över empatin!

/ Anna med familj – Fortf mitt i behandling

Tack för att ni finns

Aj aj aj för föräldrahjärtat. Jo, så känns det ju när den lilla babykroppen kämpar med det där fruktade RS-viruset. Ett par resor värre än jag trodde på förhand, ska erkännas. Inlagda på sjukhus dessutom.

Men TACK svensk sjukvård för att ni verkligen visar upp er från den bästa sidan i dessa lägen. Sjuk bebis betydde i detta fall motorvägsfil in och fullt pådrag när man väl är inne. Tacksamheten till alla som medicinskt gör allt för ens barn vet faktiskt inga gränser.

Nu hoppas vi dock att sejouren inte blir alltför långvarig… Att se den två månader gamla kroppen kämpa såhär är ren och skär terror.

Fler som åkt dit på RS?

Fler som fått vinterbebisar med storasyskon på förskola som klarat sig från RS?

Jo, här är nog den givna smittokällan den där storebrodern.

Och tack alla därute för supersupport på insta. Värmer som tusan! Och tack för era berättelser, hjälpte faktiskt mot den där direkta rädslan när det stod klart att vi skulle bli inlagda, eftersom ni var så många som beskrev era RS-äventyr just så. Att veta att man är fler i samma sits hjälper ju faktiskt.

/ Anna

Sanningen bakom detta Nyhetsmorgoninhopp

Jo igår snackade vi om viktiga saker i nyhetsmorgon. Ojämställd idrott.

Hela inslaget ses här

Denna trötta morsa var med på “länk” hemifrån. 07.20 låter ju inte så farligt men det beror ju helt på hur natten varit. Hur som helst fick vissa saker stryka på foten. Som det visuella. Eller rättare sagt det som inte var visuellt i etern. Nej hittade inga brallor, eller prioriterade att få på lite mascara och leta upp en stickad tröja (för att kompensera nivån på den avklädda nederdelen) istället rättare sagt. Och att hålla två kids i schack. Med hjälp av min superman förstås.

Så bland Eltons gosedjur i myshörnan med stickad rosa tröja och lite mascara men med enbart trosor levererades ett argt meddelande till alla de icke jämställda förhållanden inom idrottsrörelsen. En klassisk “Donald Duck” helt enkelt.

Där har ni den trötta sanningen. #GetYourPrioritiesRight

Nej, ingen som förevigade den “sanna” bilden. Men det var troligtvis ingen vacker syn.

Och om vi ska vara allvarliga för en stund. 80 procent av alla sponsorpengar går till herridrotten…2018! DET är illa. Framförallt borde våra statliga bolag verkligen få extra press på sig här.

Eniga?

/ Anna